Innan lovet!

Ej att glömmas! Vlket jag naturligt vis höll på att göra! Som till exempel min eminenta mustasch här av rosa prickigt presentpapper. Jag är vacker i min mustasch. Jag gjorde den i samband med att min kära vän batman skulle slå in paket till "sekret santa" (som betyder secret santa på batman-ska). Jag fick göra det mesta, dvs det blev fint. Tjusigt. Vackert. Eminent. Jag gillar det ordet. Det var en fin kväll faktiskt, jag hade suttit i allmänna köket stora delar av kvällen, några stycken festade till sådär på kvällskvisten i samband med att vi alla skulle skiljas åt. Några hamnade i kemisk obalans och gav mig en rosa prydnadsten att klistra i pannan samtidigt som jag försökte spela Super Smash bros Brawl samtidigt. Det var.. avancerat, för att vara ärlig. Och klockan gick, och till slut var klockan ett, på ett ungefär. Det är då man inser att man måste hjälpa till att slå in paket (och se på sagan om de bannlysta och ändringen och harry potter och) och göra vackra rim så att en den utvalda presentaren skulle förstå att det var just hennes paket. Det var fint. 

 Jag blev dessutom dekorerad som spiderman! Det var också en smula intressant, för svart tusch mitt i natten har en benägenhet att tuscha av sig när man sover. Hittade en i ansiktet och på på mitt högra ben när jag vaknade, julavslutningen till ära. Vi fick höra tal, uppläsning, filmvisning, julfika, rent allmänt mys och en melankolisk känsla av att vi snart skulle skiljas åt. Positiva ligan loggar in! Under rektorns tal skulle vi para ihop oss två och två med den vi var bredvid, i mitt fall en äldre dam från måndagsgrupen. Hon var liten och rund med vitt hår och ett varmt leende. Rektorn sa att vi skulle se sin vän i ögonen och säga efter henne; nånting nånting "fan vad du är vacker idag". Fina rektor, fina dam, det finns verkligen folk som gör livet lite varmare.
Våran otroligt talangfulla och omtänksamma cateringanscarig är en sådan, hon ordnade ett julbord - det första i mitt liv jag faktiskt gått på! Det är ungefär då som man faktiskt inser hur många vi är på skolan ändå. Även om det känns som om vi alla känner varandra. Där satt jag tills nästan ingen fanns kvar, en efter en tog de bussen eller bilen in till visby och gav sig av mot det som lockade mer. Det var lite jobbigt faktiskt att se så många vänner åka och veta att jag inte kommer att se många av dom igen förrän tidigast i mars ungefär. Tomt liksom. Jag fick skjuts in till visby av allas våran goa Bananerik, som han kallas/kallar sig, tack vare hans banan tatuering, bananduk på hans rum och banan...hängare? Med honom åkte jag in till coop i visby (tre dagar innan jul, vad fan tänkte vi på??) och sedan vidare till Sophia, som jag fick sova hos innan vi tog färjan över och en himla massa timmars åkande för att få komma hem! Fint sällskap fick vi också, av hennes vän och faktiskt nära granne. Chips och dip långt in på natten (kl 23) och sen upp den anständigaste timmen vi kunde åstadkomma. Fy fan ibland för att resa, rent ut sagt. Prosit.

Några väldigt lyckliga tv killar som photobombade mitt foto!