Jag kom på det nu precis innan ja skulle springa ner för trappen. Jag kommer glömma det med om jag inet skyndar mig att skriva ner det. Men jag hade bästa avslutet efter att fått igenom mitt inernetbråk (jag gick dit, lät dom ringa en massa samtal och en arg brud med dålig engelska förklarade för mig att det ska funka) seeeer jag spårvagnen jag ska åka med komma. Jag går över gatan, för jag var inte framme än, och spårvagnen springer sin väg!!!!
Ja, inte springer, men åker iväg. Och där står jag, nästa spårvagn kommer om 15 min, jag är jättearg och min väska är jättetung. Tur som bara den att det fanns sittplatser, annars hade jag nog blivit viking. Men, när jag sitter och väntar godmodigt och anständigt som man bör, så kommer en liten farbror gående med sin väskvagn eller vad jag kan kalla det. Ganska itnressant, han bar mig att behålla min sittplats och sen försökte han prata med mig. Grejjen är den att han inte har mycket till framtänder. Ganska iögonfallande.
Och så frågar han mig om min tandställning.
Var det mina egna tänder, vad sa tandläkaren om ställningen, vad var grunderna till hans beslut, är det en protes och så vidare. Jag försökte förklara att det är mina egna tänder, att tandläkaren satte tandställning på mig för att mina tänder varit snea (hur sjutton säger man Snea tänder på tyska???) och sedan försöker jag förklara att jag inte kommer från Tyskland. Han tittade nämligen på mig tålmodigt och vänligt, som om jag vore efterbliven eftersom jag inte vet hur man svarar ordentligt.
Så när han tillslut förstår vad jag försöker säga börjar han fråga om hur jag bor, hur dyrt det är, hur länge jag varit här och så vidare.
Så precis när spårvagnen (äntligen!!) kommer efter femton minuter av artigt konverserande på bruten tyska lyckas jag ha den otroliga turen att min hon-rummis ringer mig. Jag får byta språk, och ursäkta mig från samtalet med Herrn.
Jag låter ganska otrevlig, men det var ganska obehagligt. Inte på grund av tänderna, men att han frågade så ingånde frågor om hur jag bodde, vad det kostade, om det var mina tänder, och att jag borde dejta för att det är ett bra sätt att lära sig Tyska snabbare.
Helt rätt, artigt och riktigt, men det är svårt att prata och lite läskigt.... Faktiskt.
Mest för att lätta på trycket behövde jag skriva ner det, och en oartig bild illustrerar hur jag kände mig..... Han såg faktiskt inte ut så, han var faktiskt inte SÅ tandlös, men ändå....
