10 Januari 18.07
Jag gick upp helt okej tidigt idag. Igår satt jag med det sista i packningsväg och kom i säng i hyfsad tid elva halv tolv. Men tror du man lyckas sova? ICKE! Klockan går, klockan går, klockan blir ett. Då känner jag sömnen smyga sig på. Fram tills det var hjärnan bara ett mörker, ett virrvarr av idéer, sista minuten packning som måste med, alla världens besvär, alla jag kommer sakna, alla jag kommer möta och så vidare. Klockan var satt på 03.40 och när ögonlocken tillslut stänger sig och man slocknar som ett ljus ringer klockan. Så kändes det i alla fall. Upp igen, ta med det man tyckte man glömt, kastar sig in i en kall bil och tuggar på en frukostmacka. Kan man verkligen kalla det frukost innan klockan 04? Jag är inte säker på det. Pappa drog till med ”nattmacka”. Så rätt så. Det ända jag tänker på är en sådan där dagobertmacka, eller en pondusmacka. En sådan där med tolv lager av extra allt, toppat med en oliv på en tandpetare. Som är gräsligt på tal om det.
MEN! En slumrig panda senare kom vi fram till Svågertorp och möts av vinter och ensamhet. Alla parkeringar var avstängda, oplogade och allmänt fientliga. Efter ett par varv runt stationen hittar vi en lagom stor skylt (stor men inte iögonfallande då) som informerar oss om att det minsann har stängts ner (nähee???) och vi måste köra skyltning mot Malmö arena för att komma till hy-vad det nu hette. J Väl där inser pappa att parkeringshuset är en blondinfälla. Galler, bom men massa ljus. Knepet var att köra fram till bommen he he he. Sen letar vi oss ner lite sådär jättestressat mot tågstationen. Biljettautomaterna ser ut precis som dom i helsingborg, och precis lika dyra, woho. Men tåget till Kastrup var väl magiskt eller något, det tog max 10 min att komma fram. Pappa följde mig till terminal 2, men vid säkerhetskontrollerna fick han stanna kvar och vinka av mig.
Det underbara med det hela är att klockan inte hunnit bli 06 än, och där satt jag, mätt och ensam på en flygplats i två timmar tills jag fick checka in mig på riktigt. Jag är magisk, hamnade rätt med en gång och hade en tresitslänga alldeles för mig själv på planet. Även den resan gick riktigt fort, men min mage tyckte att nu var det inte längre dags att svälta. Jag fick en muffin haha! Som Emmas miffomuffins, eller som McDonalds chokladmuffins. Gott och välbehövt haha. Och sen kvarstår nästa grejj: när man väl landat, hämtat packningen och ta sig iväg.
Problem ett: vart? Problem två: till vem?
Fixar adressen och hämtar nycklarna hemma hos hyresvärden. Jag fick tag på en snäll taxichafför, men han var inte så bra på engelska, och även om det är tyskan jag ska träna så är jag inte helt inne i det än. När han pekat ut vilken byggnad Ratherstr. 19 är erbjuder han sig att hjälpa till att bära en väska upp. En ilsken tant frågade om detta var ”kindergarten” eller något, när vi gick fel och frågade. Väl i portgången, vilken lägenhet är ”min”?
Hm. Tack och adjö, snälla taxigubbe, nu får jag klara mig själv (han gav mig sightseeing i taxin och pekade ut all han kände till). Jättekul, på tal om honom. Jag satte mig i fram i taxin, och han var jättetyst precis hela resan. Jag tror jag invaderade hans personliga spaaaceee. HAHA! Han kom över det.
Jag satt ynklig och liten i trapphuset jävligt länge ska jag säga. Först svarar inte hyresvärden, och sen förklarar hon på bruten engelska ”top floor”. Hurrrrrrrrrrrr.
Det är väl 5 våningar, varav det är två trappor på varje. Jag har en FET väska, en mindre väska och en påse, och jag har redan sprungit fram och tillbaka trapphuset i en timme. Klockan tolv chansade jag och upptäckte att min nyckel passade i ett lås. WOHO, INNE! Ingen hemma. Hahaha, det är så otroligt obehagligt att gå in i ett bebott hem och inte veta om man kommit rätt eller inte, för att sedan lusläsa pappret om vilket av rummen som är mitt. Det finns inget täcke och kudde kom jag på sen. Men det är otroligt stort, mycket större rum än jag väntat mig. Lite möblering senar och det ser nästan hemtrevligt ut! Jag lyckades naturligtvis fastna med nyckeln i låset på insidan. Jag höll på att döda mina fingrar medan jag försökte få loss den. En timme senare, dusch inräknad, fick jag loss nyckeln.
Sen vågade jag inte riktigt lämna lägenheten heller. Den här hyresvärden verkar ju ganska speciell, har hon informerat dom andra som bor här om att jag kommer? Jag vet inte ens vilka det är, kön, namn eller ens ålder. Jag hittade en bild på kylskåpet men det hjälper ju inte mycket om man inte är säker på att det är dom.
Efter en massa velande och en massa onödiga dyra samtal/sms till mamma kom jag iväg att handla lite mat och se mig omkring. Jag hatar låsen här (vanesak) jag tror hela tiden att jag ska döda någon. Netto var smidigast hittills, även om det finns ungefär hundra motsvarigheter till den på gatlängan här, men något täcke och kudde hade dom inte.
Jag springer runt någon timme till. Okej, nej, jag gick nog långsammast i hela Düsseldorf, till och med en tant med krycka och rullväska gick om mig. Men jag måste ju bekanta mig med omgivningen! Men det närmsta jag hittade täcke och kudde på min långgata här var en pläd, fin men dyr som attan, och en bred jäkla tempurkudde a lá mamma. Pläden fick duga, imorrn ska jag ut på större äventyr och faktiskt hitta ett riktigt täcke och kudde! Det är ganska kallt på rummet, och när jag väl fick igång elementet nu vid fyra höll jag på att somna på fönsterbläcket haha. Jättemysigt, lite småkallt och väldigt, väldigt behövt.
Jag är fortfarande ensam.
Jag tycker dom kan komma snart, så jag slipper sitta och paranoida mig över ljud från människor jag inte sett i dom andra lägenheterna, brandbilarna och S-bahnljudet som kommer och ger mina drömscenarior en slags tryckande-sjunkande-känsla.
Kom hem nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar