10 minutes on rullbandet it is. Igår 10 min, idag 10 min. Det är mer än att sitta still, men jag tror faktiskt att jag är krasslig på riktigt. igår lånade jag hem 2012, och jag har nog inte gråtit så mycket på länge, haha. Jag klarar inte bara att folk adjö-ar varandra och sen dör. Över lag är inte ajö-biten min grejj, men när dom liksom dör och musiken bara DADAADAAAH i moll-minus och alla grinar. Eh, nej, skicka snorpapper tack. Och lite choklad. Och ballerina. Sa jag att allt mitt godis är slut?
Nå, jag är i alla fall inte sjuk som i hosta, snorskalle och feber. Illamående, huvudvärk och rent allmänt kass-känsla tar liksom lite udden av energin och den fina dagen.
Jag ska bara tillägga om filmen, jag var lycklig att jag inte såg den på bio. Och för att det var strålande väder ute och så fort jag klev ut ur trapphuset flög en massa duvor omkring i bara happy-go-round´. Låt oss toppa detta med mycket folk, inkluderat handsome of the day, på spårvagnen. Det enda som dödade min stämning efter världen-går-under-skojjar-bara-titta-ut-genom-fönstret-känsla var att jag tappade min ena propp till hörgrejjen till ipoden. den fastnade i örat och när man drar ut den flyger den genom luften, ut som en stuntman genom de stängande spårvagnsdörrarna och tryggt ner på asfalten nedanför. Bing, nästa station är....
Ja, en utan min ipod-hör-propp i alla fall.
Usch.
Ikväll ska det tydligen vara 90-tals party någonstans, och jag är lite småpepp på att gå faktiskt. Låt oss hoppas att hjärnan contra kroppen är på min sida ikväll då, och låter mig ut och träffa folk. Hade varit trevligt.
Ciao då :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar