Eskortera svarta får

Jaaaa, ut och gå bland folk och titta på alla konstiga dräkter; det är underbart.
tråkigt nog hade ju inte vi några dräkter själva, men det märktes knappt i mängden folk.
Ni vet hur det ser ut på en festival, skräp och papptalrikar och plastmuggar överallt efter en hel helg. Det var första dagen. Det såg ut som en veckas oavbrutet festande, man vadade i skräp mitt i staden, och det var bara första dagen. Min hanrummis informerade mig därefter att det såg ut exakt sådär förra året också, fast alla plastglas var glasflaskor... I mindre helt format. Det hade förbjudits i år av helt förståerliga anledningar. Vi stötte ihop men några svenskar från skolan och gick ett varv runt festområdet. Fulla människor dansade på stället utanför tätbefolkade festlokaler med dunkadunka i tysk tappning.
Det vill säga, den olbigatoriska dansrytmen med lite retro och vrålhäftiga dragspelsslingor och söta tyska ramsor. Milt sagt. Det var rätt underhållande.
Vi stannade inte så länge, och på vägen hem så kom vi fram till att det skulle gå snabbare att gå en station än att orka vänta på spårvagnen i tio minuter.
Haha, vi missade två spårvagnar när vi inte hann fram till stationerna, och det slutade med att vi gick hela vägen.
Framför oss, och det här är roligt, gick ett svart får.
Ett livs levande svart får. Han var kanske lika lång som mig, iklädd en overall av svart ull och en liten luva med ett fåransikte på. Han vinglade över hela trottoaren och när vi försökte gå förbi stångades han.
Sen trillade han ihop på marken framför oss. Mindre bra.
Det slutade med att jag viftade dit min hanrummis, som bar honom i ena armen höll jag på att skriva, påväg mot det hållet han sa var hem. Vårt håll så det gick bra ändå ;)
Det roliga var ju att jag pratade ju engelska med min hanrummis, och det hörde alltså fåret så han svarade oss på engelska. En prestation som ska ha BERÖM av en tysk i den åldern och i den formen. Stupfull och engelsktalande. "Five meters this way" sa han. Om och om igen, och flera kvarter senare så skulle han gå själv. Det resulterade i att han blev anfallen av ett antal väggar som ville se blod, och tillslut satte han sig i ett hörn. Jag tror han höll på att somna, och min hanrummis ville ta en bild.
Jag tyckte det var taskigt, framför allt eftersom de då hade varit obligatoriskt att lägga ut den här....
SÅ det blev ingen bild, men föreställ er en vuxen man i en fårdräkt i ett hörn med hakan mellan knäna och snarkljud. Inte Bääää alltså.
Så efter åtskilligt viftande fick min hanrummis dra upp honom igen, och den här gången var faktiskt "Five meters this way" rakt över gatan, så vid dörren lät vi honom springa fritt. Eller tappa nycklarna, som han också gjorde. Stackars litet packat får...