Födelsedags kalas

I skolan där jag har min praktik är alla så himla söta! En liten kille som heter Moriz fyllde år, och sedan en flicka som heter Lutzie. Jag tror tyskar gillar att använda Z i sina namn ^^
 Nå, hur som helst.
I min gamla grundskolla bjöd alltid den som fyllde år på glass. Här bjuder man på Muffins. Jag fick faktiskt också, vilket gör mitt trötta praktikantshjärta lyckligt.
Här har jag varit hobbig och fotat dem!

Back to future

Ja egentligen är det en illa vald titel, men det jag hade in mind var egentligen en uppdatering av lördagen. Ett ögonblick inbillade jag mig att det var söndag, men allt är stängt på söndagar så det går egentligen inte. Det låter förvirrande, men förklaringen kommer här: Shopping. Jag köpte ingenting och fick kritik av min barnsliga smak i kläder (har jag berättat om min älskade cupcake T-shirt???) och min honrummis köpte en hysteriskt rolig jacka. Hon kom hem med den en dag och hon utropade när hon fick se ryggen i spegeln (inte så barnvänligt det här)
"WHAT! This looks like a pussy!"
...
Jag hade jätteroligt åt henne inom kort, för jag insåg att man kunde lägga in ett äpple i ryggen. Jag har bildbevis, hur sur hon än blir, och hon märkte inte ens av äpplet. Däremot såg det ganska lustigt ut hahahha!

Baka baka liten kaka

Det glömde jag nästan!
Vi var innan bion satta på ett uppdrag:
BAKA!

Detta låter precis lika illa som det är!
Det var lite roligt när jag tänker efter. Vi skulle på bion, men missade den spårvagn som tog oss dit jätte i tid på lördagen. Nästa spårvagn var försenad så vi gick upp och surade lördag kväll. Vi tröstade oss med lite nya avsnitt Criminal Minds (som förövrigt är jätteonda!) och Nutella. Kvinnans bästa vän.
Anledningen till att vi missade spårvagnen var för att vi var inne på Netto och handlade snacks till filmen. Då insåg min honrummis att en arbetskamrat fyllde år och att hon måste baka! Tio minuter av velande vid shake'n'bake hyllan valde hon en skum kaka och vi missade spårvagnen. End of story.
Trodde du ja.

Söndag eftermiddag såg vi till att vara magiska och bakade lite. Det visade sig att det behövdes lite engagemang och att den skulle vara inte i cirkus en timme i ugnen. Wow.
Vi var faktiskt jätteduktiga och lyckades jättebra. Anledningen till att hanrummisen inte var med var för att han var hemma över helgen. Helskönt faktiskt!

Det vankas vår

Jag kan inte säga mycket mer än så. jag är en tråkig själ och har det jäääkligt trevligt i Tyskland. Det ryktas om att vi har +15*C i princip hela tiden.
Sedan jag började min praktikplats har jag fotat grönskan på skolgården. Från ca första veckan till.... ja, ett par dagar sen!

Ja, första bilden är från de första dagarna. Det var uuuuuuungefär en månad sen. Andra bilden är förra veckan. Mycket grönt och mycket färg, I love my job!

Ögongodis!

Ja, för att fortsätta träta om ämnet  bio så ska väl det sägas att jag övertygade min honrummis redan två dagar senare, söndag, att vi behövde se filmen Ich bin nummer Vier (I am number four). En sör berättelse om 9 ailiens som kommer till jorden och lever i princip obemärkt bland oss.
True love, monster och humor är en fin combo, men filmen var ganska lökig. Jag gillar idén men jag tror/hoppas att det kommer en uppföljare, för annars kommer jag gå ut och skjuta kanon. Ellet något.
Jo, men anledningen vi gillade filmen är inte storyn utan huvudpersonen....
Alex Pettyfer

Han är. Monstersnygg.

För alla er som har facebook och ett allmänt behov av att leka stalker har jag en present:
http://www.facebook.com/home.php?#!/pages/Alex-Pettyfer/37391910550

Och för alla er som behöver se hur han ser ut kan jag berätta att han är med i filmerna
I am number four
The Beastly
och så vidare...
haha, lång lista eller hur. Han finns på wikipedia också, men jag vill inte verka vara obsessed så jag överlåter det till er......
Puss och kram!!!

Biokvällar

Jaaa, jag ska erkänna att jag har blivit beroende av att gå på bio. Tv är inte så roligt här av någon anledning, kanske för att jag inte får titta på barnprogram för min honrummis......
MEN, jag såg med Matilda, Erika och Stina filmen Betty Anne Waters i fredags.

Krasst sagt, som verklighetsbaserad och allt är den en magisk historia. I verkligheten är det hur fint som helst att vida 16 år av sitt liv till sin oskyldigt dömda bror och så vidare, och faktiskt få ut honom.
Men som film var det inte min grej för fem öre. Tråkigt men sant. Jag är en action/fantasy/monster/inte-för-mycket-specialeffekter/döda-inte-min-bok flicka, skulle man kunna säga.
Den här filmen var känslosam och upprepande. Såklart, visa 16 år på 1,5 timmar, PLUS barndom, PLUS brott. Ja, det är ju inte det lättaste om man dessutom räknar in att det inte får spåra ur som en film i vanliga fall har lov att göra.

Men för alla er som gillar den här typen av film rekomenderar jag den varmt:
I give you!
Betty Anne Waters!

Slowpoke

Jag är slö, i know, det går i slow motion och jag glömmer att uppdatera bloggen. För att ursäkta mig ska jag säga att det är långa dagar med vilda barn.

Jag ger er härmed en ursäktsbild!

Dont hate me, men jag har nu två veckor senare glömt en massa som hänt i veckan som jag lade märke till då och tyckte var hystersikt roligt.

Hata inte rockringarna!



Pappa Panda

Ja jo just det. Jag ahr blivit upphittad och informerad om min existens åter igen! Lite fascinerande, jag fanns tydligen för ganska jättemånga år sedan! Och i en sådan roll också! Det hade man aldrig trott!! Pappa Panda behöver ingen hjälp!

http://www.imdb.com/title/tt0146432/

MANDALLAAA!!

Jag älskar tyska vädret. Onsdag kom jag tillbaka lagom till den lugnare dagen i skolan. Tisdagar är jättelånga, jag kunde inte valt en bättre dag att vara sjuk. Barnen är så himla mysiga! Jag har liksom spenderat rätt mycket av Ganztag till att måla av ungar som tycker jag är bäst. Med lite övertalning kan jag också få lite teckningar haha! De är så söta! En av killarna fick en mangakille och tillsatte sedan en Beyblade. Syster yster, du skulle passa in här xD
Jag har även blivit jättevän med en liten tjej som heter Iina. Hon har döpt om mig, nu för tiden heter jag Mandalla. Exakt hur hon stavar det vet jag inte. Hon är ungefär 6 eller 7 år och jag måste lyfta runt på henne, rita till henne, knuffa och snurra gungorna.........
När hon ser mig på skolgården kommer hon springande och skriker MANDALLLAAAAAA!!!
Gud hon är söt!

Tisdagar.....

Hemma och är sjuk. Wunderbaum! Jag bara älskar min förkylning. Jag spenderade så mycket tid jag kunde på att sova, vilket inte är så lätt med mitt rum. Jag gick inte utanför lägenheten och knappt utanför mitt rum. Jag fick hosta av att andas och huvudvärk av att blinka. Jag älskar förkylningar!!

Lite spänning i vardagen!!!

Ja, så kan man inte annat än säga. Som sagt så blev vår förare väldigt sen. Han skulle tydligen hämta upp folk påv vägen till Haubtbahnhof. Gudars.
När han äntligen kom hade han en bil på släp och två tjejjer sa till oss direkt när vi hoppade in i bilen att ingen betalar i förskott, utan i efterhand, så att vi VERKLIGEN kommer fram. Eller ja, snarare, får en bekvämare resa en vad de fått i alla fall.
Tydligen hade gubben som körde en son som de bedrev en samåkningsfirma med, kört dem förra gången till Berlin. Tydligen så hade bilen gått sönder så det hade varit sviiiinkallt hela resan. De hade fått stanna längs med vägen i flera timmar och tjejjerna hade blivit jättesjuka i två dagar. När det kom fram till gubben att alla åtta vägrade betala i förskott blev han jättearg! Han sa att då kunde vi minsann hitta någon annan att åka med och det var dags att gå ur bilen!
Suck.
Efter 15 av tjafs och utbytande av dåliga erfarenheter och hemlängtan enades vi om halva betalningen halvägs och resten när vi var framme. Ska sägas att gubbens tyska inte var otroligt bra.
Tillslut kom vi iväg, och stämningen var VÄLDIGT tyst. Om jag säger såhär, alla pratade med sin egen kompis. Ingen pratade med chafören....
Vi kom fram typ elva i Düsseldorf. Han släppte av oss på något ställe som jag inte kände igen, men vi lyckades hitta en spårvagn som gick hem. Vi väntade på spårvagnen och överraskades av en kärleksfull buss som jag kände igen. Vi var hemma i lägenheten ca 12. Praktik dagen därpå. Mums.

Avfärd

Den sista timmen avslutade jag artigt nog min stickning i sällskap av familjelivet. Det visade sig att hon-rummisens syster hade ett projekt där hon ville involvera en svensktalande. Alltså mig, om möjligt. Vet däremot inte hur det kommer gå med det tyvärr, eftersom det är i Bremen. Och lite ont om tid. Jag vill.....
Och det visade sig även att fadern i familjen hade spelat handboll med sitt lag i Göteborg. Han visade lite bilder, var jag tror jag kände igen mig på EN bild.
Whoop whoop!
Sedan följde hela familjen med oss till hållplatsen för tillbakafärd. Vi skulle samåka med någon människa igen från Berlin Haubtbahnhof. Det är långt ifrån deras hus, på samma gång som det är jämförelsevis nära i förhållande till ... ja, utanför Berlin? xD
Det kom en gubbe och spelade musik i spårvagnen, och min hon-rummis tvingade mig ge honom lite pengar.... Vi höll även en liten diskussion om de kända delarna av Berlin, vilka var de jag kände till och tyckte om. Hon konstaterade (som berlinare) att de är dumma och överskattade. Pjah, hon är också den sortens person som tar bort sitt Facebook konto enbart för att det är så många som har börjat med det. Mainstream, töntigt och vanligt. Alltså, ja, sött och roligt på samma gång. Jag kan ju tycka att det är halva poängen, framför allt när jag inte är i samma land som vännerna längre?
Nå, Haubtbahnhof kände jag igen mig lite i i alla fall.
Förargubben blev sen. Väldigt sen.

Rise and shine!

Vi var uppe med tuppen söndagsmorgonen till ära. Det visade sig att vi skulle vidare. Till hon-rummisens föräldrar. Jag gillar att jag blir invigd i planerna haha! Men vi begav oss till en annan del av Berlin. Vilken del har jag däremot ingen aning om. Vi tog tåg väldigt länge i alla fall. När vi kom fram sådär vid tolvtiden had jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Hon är storstadsmänniska, har lägenhet mitt i Östberlin och jag vet inte allt. Vi kommer fram till ett villaområde och vi traskar in på en stor tomt med massor av barnleksaker på gräsmattan. Vadfalls?
Det visar sig att hennes syster bor där också med sin familj. Två barn och make. En stor lycklig familj. Jag har ingen aning om hur jag ska bete mig , och de tvingar mig prata tyska. Det bjuds på ännu en superfrukost och vi pratar och myser under längre tid i sällskap med en farfar eller morfar. Vet inte vilket. En jätteglad hur-gammal-den-nu-kan-vara-åring sprang omkring och var lycklig. Min hon-rummis höll på att dö lite när ungen skulle äta ägg. Det var så att ägget var VÄLDIGT varmt. Och ungen ville inte helt vänta. In med lite ägg i munnen, tappa hakan med de rundaste ögonen du kan tänka dig, en rysning och ett ljud som påminner lite om "HHHHHAAAAHHHHHRRRR"...... Hon höll på att dö! Jag kände att det inte är helt artigt att skratta åt någons barn i någons hus som du inte känner när du får gratisfrukost, men jag måste hålla med om att det var... underhållande ;)

Spårvagn mot långtbortistan

Mask-spelet

Jag är en mästare. Vi spelade ett spel som inkluderade massor med tärningar, maskar och tal. Det gick ut på att man skulle komma upp i en summa som det stod på en domino-liknande brickor. Den ena halvan hade en siffra och den andra ett visst antal maskar. Svårt att förklara reglerna riktigt, men när man kom upp i ett tal fick man den brickan, eller den strax under som fanns tillgänglig. När man inte klarade det var man tvungen att vända bort en bricka från de man kunde få ta av. Målet var att man skulle ha så många maskar som möjligt vid spelets slut.
Jag vann.... HEHEHEHHE!
Sverige sopar mattan med tyskarna!
Jag blev lite socialare efter hand, men jag stickade en hel del ska sägas. Målet var att bli klar med den, och det slutade med att jag var i princip den sista som var vaken. Efter en massa tittande på tv och i gamla fotoalbum blev klockan mer och mer. Vår vilda lördgkväll had come to an end. Hon-rummisen slockande i soffan, Die Anna och några till i sängen. Och jag stickade. Jag är så vild!

Köppkakörrr!



Ja, egentligen så ska det så Cupcakes, men jag har lagt mig till att försvenska det ordet. Försök gärna söga det högt för er själva där ni sitter framför datorn, och gärna på skånska i den bästa basrösten ni förmår: Köppkakörrr!

Det är fina grejjer, det är fina grejjer!

Jag och honrummisen gick tillbaka lite tidigare, våra fökylningar var allmänt illvilliga. Vi gjorde ett kort stop på vägen i en liten sockersöt butik. Jag hade nog aldrig gått in där om jag hade varit själv. Det visade sig hur som helst att vi köpte tre Cupcakes och jag träffade ca 10 göteborgare. Ganska skojjigt. Dom satt inne på ett sockersött cupcakecafé i Berlin, precis som göteborgare bör. Jag känner nu mera rätt många göteborgare som uppskattar kakor.



Nå, efter det pallrade vi oss tillbaka till Die Annas lägenhet. Vi försökte rädda de misshandlade cupcakesen och sätta dem på ett sött fat. Vi spenderade en timme med tysk TV innan de andra damerna kom tillbaka. Vi hade tänkt att överraska dem, men det visade sig att de hade samma tanke. De hade gått till samma butik och köpt lite kakor. Nå, det blev ett mysigt fika sådär vid sjutiden på kvällen. Vi hade en hälsosam matcykel känner jag.

Oreo-, hallon- och karamellcupcakes tror jag det var!



Gräsplätt!

Det bästa med hela promenaden var sista svängarna. Min hon-rummis skrattade gott åt länge åt sig själv. Det var så nämligen, vi gick längs med en gata, och under en viadukt. Till vänster om viadukten var en grafittivägg och två gubbar, en förstärkare. De spelade rock blues eller något sånt där. Jag älskar den här staden. Sedan kom vi till en "park". Det var en gräsplätt med halvdött gräs, gungor och lekplatser. Ganska stor faktiskt. Min honrummis skrattade som sagt gott åt att jag som kommer från landet kommer till stadsmänniskornas version av utomhusliv. En gräsplätt mitt i staden.
Men folk älskade sin gräsplätt. Den var omringad av stå-caféer som det heter, och människor drack öl och hade picknic i eftermiddagssolen. Såklart var det kyligt men det var helt klart varmare än vad  det varit fram tills nu. Det var massor av barn som gungade. Det var sådana dära tvåsitsiga gungor. Tog inte lång tid för några av damerna att ta plats. Min honrummis slocknade på filten och jag passade på att fota lite. Och anda sol. Och titta på folk...

Jag tycker också om deras gläsplätt!

Promenad!

Damerna ville på ut och spatsera efter frukosten. Jag och hon-rummisen tog en svängom inom Die Annas lägenhet innan vi mötte upp hela gänget. Jag hittade en gör-häfrig vägg på vägen! Vi stressade jättemycket fram och tillbaka för min hon-rummis ville till HM och lämna tillbaka ett plagg. Sen fick vi gå tillbaka dit en gång till i alla fall, för hon glömde sin visa kort där... kasst!

Sedan gick vi igenom Östberlin på promenad. Inte för att jag kände igen mig någonstans, jag har bara varit i de kända delarna av Östberlin. Jag tycker att Berlin är en otroligt vacker stad, men jag inser att jag aldrig skulle palla bo där. Jag är en småstadsperson, och även om jag trivs jättebra här i Düsseldorf och det är en helt okej stor stad så är det inte samma sak som Berlin. Berlin KÄNNS stort, och Düsseldorg känns mer som en småstad i megaformat. Typ. Det är på något vis helare och renade och någonstans mer hemma än Berlin. Nu är jag partisk.

Hehehe.

Superfrukost!

Jag har börjat bli kär i utropstecken. Inget som märks va?
Nåå, efter Flohmarkt-turen trodde jag vi skulle tillbaka till samma lägenhet. Beväpnade med ett varsitt glas färspressad apelsinjuice stod vi snällt och väntade utanför Die Annas lägenhet. Visade sig att vi skulle gå en massa kvarter bort till en annans lägenhet. Förlåt, minns inte vad dom heter....
Hennes lägenhet var ofärdig, imperfekt och ett drömhus. Det var lite centralare lagt än Die Annas lägenhet men på ungefär samma våning...
En liten rundvandring i den åtminstånde 5-meter-i-tak-lägenheten övertygade mig om att jag behövde slänga ut dess inneboende och ta över den. Hon hade en såndär underbar "våningssäng". Alltså, inte riktigt våningssäng, men kanske snarare sängloft. Tummet var jättestort och huset gammalt så det gav rummet det där lite hemtrevliga som jag tycker hus behöver. Ja, jag gör hus-recentioner nu för tiden. Jag älskar Berlin.
Vi samlades i hennes kök allihopa. Jag kände mig ivägen eftersom jag inte köpt något, inte kände människorna och inte kände köket, så jag intog en stol i hörnet i skydd från solskenet och njöt av den goda stämmingen. Ska sägas att ingen av oss ätit frukost och klockan närmade sig två på dagen.
Det blev kokt ägg, färskt bröd med alla sorters pålägg i form av korv, skinka, någon slags keso-liknande sak i olika smaker, fruktsallad och youghurt och juice, tee och kaffe.
Har jag sagt att jag älskar Berlin?

Flohmarkt

Jättemysigt! Det hade jag faktiskt ingen aning om! Innan vi begav oss till Flohmarkt var vi tvugna att ta ut pengar. Jag tyckte om den här klisterlappen på automaten så jag var helt enkelt tvungen att fota den! Vi var även in på ett apotek, för min honrummis höll på att hosta halsen av sig. Jag får aldrig nog av sådana marknadsplatser. Vi köpte frukostingredienser i ungefär en och en halv timme, och undertiden var jag tvungen (ja, faktiskt) att inta Crepes med nutella och varm choklad. För allas bästa förståss.

Marknadsplatsen var typ en bred grusgång runt om en lekplats, och ett gatuband stod och spelade i mitten. Jättemysigt, har jag någonsin sagt att jag tycker om Berlin?

Vi gick ett varv och tappade bort varandra i omgångar. Vi köpte in ost, korv, ägg, apelsinjuice, frukter av alla dess slag och bröd. Allt fanns på marknaden förståss. Lördag morgon i fint väder, Berlin, jag älskar dig. Vi spatserade runt i närmre en timme skulle jag tro. Jag höll nästan på att köpa en liten radio, men min hon-rummis sprang iväg med min plånbok.....

Morgonsamling!

En tidig morgon senare dök det upp ännufler tyskar i den lilla lägenheten. Eller ja, lilla. Den var härlig. Ja just det, glömde jag säga! Kvällen till ära hade jag pyntat lägenheten med hemmagjorda postit-lappar. På begäran förståss. De ville ha en massa svenska ord att lära sig, och jag hade stora problem med att hitta ett vettigt ord för lysknapp. Du vet, den man tänder och släcker i taket med. För det finns väl ett bättre namn för den? Eller?
Ja, det var ganska underhållande i alla fall, för när alla kom in förklarade min honrummis att det heter SCHPEIGEL och inte tyska spiegel.. Spegel alltså. Jag var ju inte sen med min torra humor att skriva på allt jag kunde hitta; glas, stor jävla ljusknapp, liten jävla ljusknapp, (precis så skrev jag det ja haha) glas, skräp, kylskåp, bord, vägg, dörr, badrum, kök.
Kök var nog det ordet som var svårast för dem. Med tanke på hur vi svenskar uttalar det. Låter ju mer som tjöööööök, mer än kök, som var som dom sa. K.ök. Om ni förstår hur jag menar, de ville inte bli filmade tyvärr för att visa hur extremt humoristiskt det var!
Nå, vi samlades i köket en kort sväng vid tio, halv elva, närmre elva innan vi kom iväg. Jag hade desvärre inte blivit invigd i planerna om vad som var pågång, men ut och ner i solskenet gick vi i alla fall.
    Berlin hade fint väder ehehehe!

Gul bil på gatan utanför Die Annas hus...

Nattvisit

Det visar sig att alla hennes vänner bor på högsta våningen. Jag är en glad påni att jag inte hade med mig mer än min lilla skolväska och en påse. Många våningar mitt i natten är underskattad träning ska sägas. Hennes kompis, som jag rätt länge trodde hette "Die Anna" men visade sig heta Diana, har en jättefin lägenhet i Östberlin. I rummet vi sov i fanns det en balkong, badrummet var episkt och köket minimalt i och för sig. Jag hade kunnat bo där kände jag.
Kvällen spenderades med Die Anna (höhö) och hennes kompis som också var där när vi kom. Jag kände mig osocial som inte pratade så mycket, men jag ska erkänna att kombinera tyska, engelska och kärnkraftverksdiskussioner klockan halv två på natten inte är mitt starkaste ämne. Inte när jag är så förkyld som jag var i alla fall.... Ursäkter hehehe....

episkt badrum